Laika

Laika

En herrelös hund som blev kosmonaut. Ett samhälle där allt fler faller igenom. I ”Laika” stiger Özz Nûjens rollfigur ner från rymden och säger som det är

Laika var en herrelös hund i Moskva som blev kosmonaut. Hon klarade sig bara någonstans mellan fem och sju timmar i rymden innan hon dog av stress och överhettning. Den italienske skådespelaren och författaren Ascanio Celestini har lånat rymdhundens namn som titel för sin pjäs. Här blir hon en symbol för de fattiga och utstötta, men också för att se det som händer på jorden från ett annat perspektiv, från rymden.

I Laika har en man, Özz Nûjens rollfigur, till skillnad från rymdhunden återvänt till jorden. Han blir stammis i en bar och genom dess fönster ser han människor passera förbi. Där utanför rör sig de som har och de som inget har, de som hör till och de som är utanför. Med humor och allvar predikar han om samhällets brister. Sprickorna i samhällets fasad. Hur går det för lagerarbetarna som ingen ser men som alla de som handlar på nätet är beroende av? För gigarbetarna, de prostituerade, tiggarna och uteliggarna?

Pjäsen utgår från ett italienskt perspektiv, men drar också paralleller till det svenska samhället. Den handlar om så mycket mer än Gud, påven och Vatikanen och religionens mirakel. I berättelserna tar små underverk form. Kanske bor det ett mirakel i oss alla?

– Det är en föreställning där man kommer att få skratta. För kan man skratta åt eländet, ja då kan man också ta tag i eländet och lösa det, säger Özz Nûjen

Scenbilden är avskalad: några pilsnerbackar staplade på hög, några golvlampor, en röd ridå. På pilsnerbackarna sitter Markus Räsänen som med sina melodier följer med i rymdmannens filosofiska och poetiska funderingar

Pjäsen är skapad av den italienske skådespelaren och författaren Ascanio Celestini, som också regisserar Özz Nûjen i Riksteaterns uppsättning.

Föreställningen rekommenderas från 16 år